Katastroffilmer

Jag har alltid älskat och älskar fortfarande katastroffilmer. Själva idén, att man gillar att se hur byggnader faller ihop, flygplan störtar och hur planeten går under, kan låta smått morbid. Dock kan det väl knappast vara värre än min fascination inför slasherfilmer såsom Terror på elm street serien och liknande. Det är lika bra att bara acceptera att man är något konstig.

Skämt åsido, det riktiga skälet till att jag gillar katastroffilmer är att de ofta är spännande och gripande på samma gång. Under 70-talet gjordes det en hel del filmer inom denna genren och många av dessa filmer såg jag när jag var barn. Det var klassiker som SoS Poseidon, Haveriplats Bermuda, Concorde, Skyskrapan brinner och Jordbävningen som tillhörde de stora favoriterna. Idag försöker man återuppliva genren igen i Hollywood. Dock känns det som man inte riktigt lyckas. Day after tomorrow var ganska cool, men mer fokus låg på effekter än själva karaktärsutvecklingen. Samma gäller remaken av The Poseidon adventure som kom ut för något år sedan. Filmen i sig var spännande men man lärde inte alls känna huvudkaraktärerna på ett bra sätt vilket gör att man bryr sig mindre om deras öden. De nya filmerna är alltså helt klart mer ytliga än de gamla, vilket är en stor brist.

Så, om ni som jag gillar katastroffilmer rekommenderar jag er att börja med att se några från sköna 70-talet. You will not be sorry!