America`s sweethearts

I dagens inlägg vill jag hylla tre vackra och talangfulla kvinnor som har dominerat den sk. romcom aka romantic comedy genren i Hollywood under åtminstone de senaste 10 åren - Julia Roberts, Sandra Bullock och Meg Ryan.

En America`s sweetheart måste vara charmig, smart, rolig och quirky. Hon måste naturligtvis också se bra ut, men inte på ett Megan Fox megasexigt o ångestframkallande för oss vanliga tjejer kind of way utan America`s sweetheart ska istället vara som " the girl next door", alltså mer söt och gullig än sexig. Hon ska vara naturlig och ostylad men ändå på sitt lilla vis oemotståndlig. Hon ska helt enkelt vara den charmiga tjejen som alla vill umgås med. Hon ska inte kännas ouppnåelig. Vi vanliga tjejer måste kunna relatera till henne och killar ska känna att hon faktiskt är den typen av tjej de skulle kunna ha en eventuell chans att få ihop det med.

En sweetheart har alltid ett trademark som utmärker henne, något som gör henne unik och än mer älskvärd. Julia Roberts har under alla år i filmbranschen varit känd för sitt enorma leende och högljudda skratt. Elaka tungor har anklagat henne för att ha ett stort fult jättegap, men sanningen att säga så vore Julia Roberts helt enkelt inte Julia Roberts utan detta signum. Med sitt varma, inbjudande leende har hon charmat miljoner och dessutom visat att en kvinna inte behöver vara en sval, tyst och dekorativ prydnadsdocka för att vara värd uppmärksamhet och beundran. Med sitt långt ifrån diskreta men istället naturliga leende och skratt lockar hon åskådarna till att faktiskt vilja lära känna henne - hon blir inkarnationen av "the girl next door" och således en regelrätt America`s sweetheart.

Meg Ryan har också ett leende som fått män såväl kvinnor att falla som furor under åren. Men Ryan har dessutom ett annat signum som gör henne unik - hennes egenartade och något komiska gångstil. När Ryan går viftar hon alltid ihärdigt på armarna samtidigt som hon lutar sig lite framåt, därmed påminner hon nästan lite om en ung osäker kille som desperat försöker se lite tuff och bestämd ut, men fatalt misslyckas. Denna charmiga gångstil är allt annat än typiskt kvinnlig och graciös utan snarare lite klumpig. En kvinna i modebranschen hade definitivt ratats direkt om hon gick på detta vis, men för en "sweetheart" som Meg Ryan är denna gångstil endast en tillgång. Graciöst och elegant är nämligen inte drag som direkt karakteriserar en America`s sweetheart. Det som traditionellt sett annars ses som brister hos en kvinna är sådant som i romcomvärlden snarare betraktas som kvalitéer som gör henne än mer älskvärd.

>

Jag sparade min personliga favorit till sist - Sandra Bullock. Bullock har helt enkelt allt. Hon har den där egenartade, underbara lite tafatta gångstilen som varken är graciös eller elegant. Hon har det där varma, inbjudande leendet som får publiken att smälta. Dessutom förefaller Bullock kanske ännu mer än Ryan och Roberts lägga fokus på själva komiken, även om hon också behärskar romantikens dramatik strålande. På senare år har Bullock nämligen visat att hon är mycket duktig även på fysisk komedi.På senare år har hon ägnat sig mycket åt fysisk screwballartad komedi i filmer som Miss Congeniality 1 och 2, Two weeks notice och The Proposal, där hon snubblar eller gör bort sig på de mest pinsamma vis. Sandra Bullock är för mig inkarnationen av en America`s sweetheart. Trots att hon på senare år har spelat mer driftiga, tuffa tjejer inom romcomgenren är hon dock fortfarande mest minnesvärd som den blygsamma men bedårande tjejen Lucy med ett hjärta av guld i klassikern Medan du sov. Det var med denna film hon på riktigt blev America`s new sweetheart. Bullock är söt, charmig och fantastiskt rolig. Bäst av allt är att hon känns jäkligt äkta. She is simply too cool for school.

Julia Roberts, Meg Ryan och Sandra Bullock är alla underbara skådespelerskor som gång på gång har förgyllt filmskärmen med sin närvaro och fått publiken att skratta och gråta på samma gång. Länge leve America`s sweethearts! Filmens värld vore inte detsamma utan er.

Jim Carrey är the Yes man

Som mitt alias möjligen antyder en smula är jag ett die hard Jim Carrey fan. Därmed är risken överhängande att jag på denna blogg lär diskutera denne skådespelare och hans filmer mera i framtiden. Just a heads up:)

Carrey som så många andra komiker har försökt att lägga komedifilmerna på hyllan ett tag och börjat göra mer seriösa filmer. Han har därmed visat att han klarar av alla typer av genrer och han har då fått respekt även från de mer välrespekterade kretsarna i Hollywood.

Som en parantes vill jag dock säga att jag tycker det är tragiskt att man inte förefaller bli lika respekterad som komiker inom finare skådespelarkretsar. Den största talangen måste väl ändå de ha som kan få folk att skratta och känna sig gladare?Jag har och kommer alltid föredra Carrey när han är i sitt komikeresse. Även om jag också uppskattar de dramafilmer han medverkat i går de inte upp mot hans crazy prestationer i filmer som Ace Ventura och Cable Guy. Det är i filmer som dessa han verkligen sticker ut och är unik.

Jag fick nyligen i present av min pojkvän en av Jim Carrey`s senaste filmer - Yes man. Det var kul att äntligen se Carrey medverka i en film av detta slag igen. Yes man påminner faktiskt en hel del om Liar Liar, vilket alltid är ett bra betyg.

Yes man handlar om Carl Allen, en man som är oerhört negativt inställd till det mesta efter att hans flickvän dumpade honom. Han vill egentligen bara sitta hemma och se på en hyrd film istället för att gå ut och umgås med folk och helt enkelt leva livet.

På ett seminarium som han tvingats med på av en gammal bekant får han dock lära sig vikten av att säga ja till saker och sluta vara en No man. Han ingår ett löfte med sig själv om att säga ja till allting, vilket får diverse oanade och galna konsekvenser.

Filmen uppmuntrar oss alltså att ta mer chanser och pröva nya saker samtidigt som den fördömer ett slappt och enformigt leverne som Carls.. Detta är ett bra budskap, men jag måste nog ändå säga att slappa och se på tv låter änna gött. Inte riktigt den typen av livstil som jag fördömer, snarare känns det mer som jag liksom uppfann den:) Nä, men skämt åsido så är det viktigt att leva livet och våga säga ja till nya saker. Samtidigt säger också filmen att det inte får gå till överdrift. Man får inte säga ja till vilka vansinniga saker som helst, som man verkligen inte vill. Då blir nämligen inte resultatet bra heller. Det gäller alltså att hitta en medelväg. Lite antisocialt slappande framör tv:n är alltså nog ok - Thank merciful God! Was getting worried there for a while.

Inte bara har filmen ett viktigt budskap utan Carrey är också i komisk toppform. Hans gummiansikte är i sådan full gång under en stor del av filmen, att man tycker att Carrey borde mer än någon annan ligga i farozonen för rynkor i och med all den ansiktsgymnastik han utövar. Men å andra sidan i Hollywood är väl knappast rynkor ett särdeles stort problem längre.

Om ni som jag föredrar Carrey i lite galna komedier bör ni absolut ta och se denna rulle. Jag ger 4/5 i betyg.

Over and good night

Katastroffilmer

Jag har alltid älskat och älskar fortfarande katastroffilmer. Själva idén, att man gillar att se hur byggnader faller ihop, flygplan störtar och hur planeten går under, kan låta smått morbid. Dock kan det väl knappast vara värre än min fascination inför slasherfilmer såsom Terror på elm street serien och liknande. Det är lika bra att bara acceptera att man är något konstig.

Skämt åsido, det riktiga skälet till att jag gillar katastroffilmer är att de ofta är spännande och gripande på samma gång. Under 70-talet gjordes det en hel del filmer inom denna genren och många av dessa filmer såg jag när jag var barn. Det var klassiker som SoS Poseidon, Haveriplats Bermuda, Concorde, Skyskrapan brinner och Jordbävningen som tillhörde de stora favoriterna. Idag försöker man återuppliva genren igen i Hollywood. Dock känns det som man inte riktigt lyckas. Day after tomorrow var ganska cool, men mer fokus låg på effekter än själva karaktärsutvecklingen. Samma gäller remaken av The Poseidon adventure som kom ut för något år sedan. Filmen i sig var spännande men man lärde inte alls känna huvudkaraktärerna på ett bra sätt vilket gör att man bryr sig mindre om deras öden. De nya filmerna är alltså helt klart mer ytliga än de gamla, vilket är en stor brist.

Så, om ni som jag gillar katastroffilmer rekommenderar jag er att börja med att se några från sköna 70-talet. You will not be sorry!

There is only one Freddy Krueger

Till vänster: Me and Robert Englund aka the one and only Freddy Krueger - Best buddies:)

Efter att ha faktiskt sovit ut ordentligt för en gångs skull känner jag mig redo att skriva ett inlägg om ett ämne som engagerar mig mkt. Ända sedan barnsben har jag varit ett stort fan av Terror på Elm Street-serien. Filmerna som handlar om drömdemonen Freddy Krueger som mördar ungdomar på Elm Street i deras drömmar får fortfarande mitt lilla hjärta att slå lite snabbare hur bisarrt och makabert det än låter.

När Krueger levde var han en barnamördare som på grund av en teknialitet inte hamnade i fängelse när han åtalades för alla de mord han begått. Detta ledde till att föräldrarna till barnen på Elm Street tog lagen i egna händer och brände Freddy levande. På grund av detta hemsöker han nu de resterande barnen och dödar dem på de mest makabra vis. Sounds nice, huh? Feelgood film när den är som bäst;)

Terror på Elm Street serien är en av de mest innovativa skräckfilmerna som gjorts. Freddy är inte den typiske triste, tyste, zombieartade och långsamtgående mördaren som Michael Myers och Jason Voorhees i Halloween och Fredagen den 13-e filmerna. Här har vi för ovanlighetens skull en slasherkiller med personlighet, om än inte en så trevlig sådan. Hans specialitet är att dra lustiga one-liners medan han på makabra sätt mördar offer i deras drömmar. How can you not love that? Han är som en lekfarbror, en riktigt riktigt creepy och farlig sådan. Den sortens farbror du aldrig velat ha..

I och med att Freddy är en drömdemon kan han som nämnts innan manipulera folks drömmar. Han kan förvandlas till vad som helst och göra detta till ett mordredskap. I filmerna har man sett Freddy förvandlas till alltifrån tv-apparater till motorcyklar.

Freddy har en trevlig tendens att få det som ungdomarna gillar bäst till att bli det som till slut dödar dem. I tredje filmen i serien Dreamwarriors har vi en kille som har som hobby att tillverka marionettdockor. Därmed tycker Freddy det är en bra idé att förvandla sig till en jättepuppeteer och killen bli således hans personliga marionettdocka. Freddy låter skära upp stora skinnresmor från händer och fötter på det stackars offret. Den enorme Freddy tar sedan tag i dessa som om de vore marionettsnören och leder killen till sin död. Detta är ett exempel på en skrämmande och synnerligen grotesk scen ur denna slasherserie. En av de mest minnesvärda, därav att jag tar upp den.

Nu har jag då fått veta att det är planerat att göra en remake av Terror på Elm Street serien. Detta är skandal, in my mind. Why the hell mess with perfection?! WHY????? Originalfilmerna är ju inte ens särskilt gamla och skulle lätt kunna accepteras av ungdomspubliken idag. Det känns som Hollywood i dag har värsta fantasitorkan eftersom praktiskt taget 80% av det de gör är remakes av tidigare filmer. Robert Englund som spelade Freddy i de gamla filmerna ska lyckligtvis inte medverka i de nya. Han har väl lite mer stolhet än så. Samtidigt finns det bara en Freddy Krueger och det är Robert Englund. Även om den nye skådespelaren som ska ta sig an rollen (Jackie Earle Halye) ser lite ut som Englund och har ansiktsformen som passar för rollen så kan han aldrig, hur bra han än spelar, bli den karaktär som är så starkt förknippad med Englund. Detta är ju naturligtvis bara min åsikt.. Dock lär jag se remaken om jag känner mig själv rätt, men detta är endast för att se vad de har sabbat.

Skulle vara intressant att veta vad övriga Krueger fans tycker om remaken av Terror på Elm Street. So, what do ya say? Vad tycks om den nya Freddy?

Detta var dagens aggroinlägg.. Have a nice weekend! Cheers!

Tv-besatthet och Medium

Är man filmälskare tenderar man också ofta vara lite av en tvholic. Detta får man nog lov att säga stämmer väl in på mig som slaviskt följer diverse tv-serier, trots att jag vet att jag egentligen bör ägna mig åt andra saker of the utmost importance. Har försökt att skära ner på min besatthet inom detta område men det lite som när man försöker sluta äta godis det går ta mig f-n inte. Det är som ett sug som inte släpper. Men förut följde jag nog åtta serier och nu är jag väl nere på fem. So my diet is working a little bit. Man kan säga att jag tappat några kilo höhö... Vet inte dock om det så mkt är min förtjänst att jag ser mindre på dumburken dock.. Kan ju också bero på att en del favvisserier har slutat och andra är på uppehåll. Men, låt oss inte dwell on the details.

En av de här serierna som jag längtar efter att se varje vecka är Medium med Patricia Arquette och Jake Weber i huvudrollerna. Det är en thriller-serie som är lite lagom creepy men som ändå har glimten i ögat trots alla sina ganska groteska och blodiga inslag. Patricia Arquette spelar Allison Dubois, ett medium som arbetar för den lokale distriktsåklagaren som rådgivare vid viktiga fall. Hon lever ihop med sin make(Jake Weber) och deras tre barn. Mkt fokus i serien läggs faktiskt på hennes make som, på grund av alla Allisons drömmar om mordfall, aldrig får en blund under nätterna och därmed alltid är ganska trött och lättirriterad. Trots alla sömnlösa nätter på grund av sin fru så är han dock henne fullständigt hängiven. Det äkta parets interaktion är nästan minst lika rolig att följa som lösandet av de rysliga mordgåtorna. Barnens medverkan är också en höjdare, eftersom de också har ärvts sin mammas anlag. Detta i sin tur gör pappan ännu mer ängslig eftersom han då får ännu mer övernaturliga saker att handskas med.

Om ni inte följer detta lilla guldkorn till serie tycker jag definitivt ni ska göra det.. En intressant sak att notera är att Allison Dubois faktiskt existerar i verkligheten. Serien är baserad på hennes liv. Cool, ei? Hon arbetar också för en distriktsåklagaren i verkligheten, vilket får mig att tro att hon kanske inte är en komplett bluff. But, hey what do I know.

Skulle gärna se mer serier av detta slag för att tillfredställa mitt begär för all things supernatural and grotesque with a twist of comedy? Ngn som har ngn rekommendation?



Rock on!

Nya Bond Ir gamla Bond , det är frågan?

Så, tog mig en titt på den senaste bondfilmen Quantum of Solace. Hade hyfsat höga förväntningar efter att ha sett Casino Royale som jag tyckte var riktigt jäkla bra. Även om den senaste filmen inte riktigt höll samma klass som sin föregångare så gillade jag den. Den var lika snyggt gjord som Royale och Craig gjorde åter igen en grym rollinsats. Dock kändes denna filmen något rörigare än förra filmen. Sedan är det ju inte längre lika mkt Bondkänsla över Bond längre. Don`t get me wrong jag gillar Daniel Craig i rollen som Ian Flemings agent. Antagligen gör han också författarens karaktär mer rättvisa än tidigare skådespelare som spelat Bond. Dock har man under alla års plöjande igenom av Bondfilmer vant sig vid att 007 ska vara lite mer av ett charmtroll med komiska oneliners á la Roger Moore. Craigs Bond är många saker men charmtroll är inte ett av dem. Craig känns helt enkelt inte som den 007 man är van vid, utan han kunde snarare vara vilken hårdkokt agent som helst som figurerar i en actionfilm.

Detta är dock inte menat som någon negativ kritik emot de nya Bondfilmerna. Tvärtom jag gillar faktiskt att de är nyskapande på olika håll och kanter. Jag gillar förvånande nog den nya extremt karga, hårdkokta men samtidigt känslosamma och lätt depressiva Bond som nu tagit över. Jag säger faktiskt eftersom jag tidigare var extremt upprörd över beslutet att förändra filmserien och byta ut Pierce Brosnan som Bond. Jag var såpass barnslig med detta att jag nog omedvetet bojkottade filmen. Det var faktiskt först härom veckan som jag tog ändan ur vagnen och såg Casino Royale. Jag blev minst sagt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det bästa med den var chockerande nog också skildringen av Bond och hans äkta kärlekshistoria med den vackra och intelligenta Vesper, som spelas av den begåvade Eva Green. Det faktum att OO7:s chef M, som spelas av Dame Judi Dench också får mer utrymme än annars är också positivt. Hon är en stark kvinna som inte hamnar i säng med Bond. Kind of refreshing:)

Valet av Daniel Craig hade tidigare gjort mig rosenrasande eftersom jag tyckte varken han hade den elegans eller charm som 007 borde ha. Jag tyckte alla tjejer var urfjantiga som snackade om hur sexig han var i badshorts. Även om Bond bör vara fit osv så tyckte jag ändå att lite mer krav borde has på 007, den mest förnäma av brittiska fictionagenter. Även om Craig enligt mig inte är särdeles elegant eller charmig så har jag emellertid fått erkänna att han ger karaktären mer djup än vad den haft innan, vilket är intressant. Bond är numera mångfasetterad, vilket han inte direkt har varit tidigare. Jag gillar alltså de nya filmerna och den nya Bond även om jag naturligtvis alltid kommer vara en sucker för the one and only Roger Moore.

Sammanfattningsvis kan man säga såhär: Är man på humör för lite mer djup, komplex och råbarkad action så rekommenderar jag de två senare filmerna i serien á la Craig. Är du dock ute efter mer lättsam action med glimten i ögat rekommenderar jag de gamla traditionella rullarna.

Kvinnliga skådespelargenier

1. Meryl Streep: Alla hyllar alltid Meryl Streep. Hur tjatigt
det än är går det inte att förneka hennes storhet. Det finns ingen
typ av roll denna kvinna inte kan spela. She is "simply
the best". Bästa filmer: Sophies val, Mamma Mia,
Silkwood, Döden klär henne, Kramer vs Kramer and the
list goes on.

2. Nicole Kidman: Fick sin välförtjänta credit först
efter skilsmässan med Cruise. Sanningen är dock att
Kidman alltid varit en otrolig talang och det är
tragiskt att det tog så lång tid för världen att inse
detta. Bästa filmer: Lugnt vatten, tv-serie Bankok Hilton,
Åter till Could Mountain, Till varje pris, Tolken. The Others.

3. Sandra Bullock: Får aldrig tillräckligt med cred
för sina skådespelartalanger. Jag tycker dock att en kvinna
som kan charma oss om och om igen i romantiska komedier
förtjänar att hyllas. Dessutom har hon visat mångsidighet genom
grymma insatser inom action, thrillers och drama.
Bästa filmer: Medan du sov, Speed, Two weeks notice,
Miss Congeniality, The Net, Murder by Numbers, Juryn etc.

4. Renee Zellvegger: Initialt ogillade jag denna aktris, men efter att sett henne ta sig an Bridget Jones på ett briljant sätt kunde jag inte annat än erkänna hennes enorma talang. Är även grym på dramatiskaroller. Bästa filmer: Åter till Could Mountain, Bridget Jones dagbok, Cinderella Man.

5. Kate Winslet: En skådespelerska som också kan spela alla typer avroller. Även om jag inte alltid är ett fan av de filmer hon medverkar i så är hennes insatser alltid fantastiska.Bästa filmer: Finding Neverland, The Holiday, Titanic, Revolutionary Road.

6. Winona Ryder: På senare år har hon inte direkt imponerat, men detta beror troligtvis på de filmer hon medverkat i. När hon var som bäst var hon verkligen otrolig. Bästa filmer: Edward Scissorhands, Beetle Juice, Heathers, Dracula, Girl Interrupted, Häxjakten.

7. Michelle Pfeiffer: Önskar att man såg mer av denna briljanta skådespelerska. Är och förblir alltid den enda,sanna catwoman in my book. Bästa filmer: What lies beneath, Frankie & Johnny, Les Dangeruses liaisons, Häxorna i Eastwick, Batman återkomsten.

8. Glenn Close: Hennes insats i filmerna Les Dangeruses Liaisons och Fatal Attraction har lätt förtjänat henne en plats bland de bästa av de bästa.


9. Jodie Foster: En av de där skådespelerskorna som alltid ger allt och lite till. Inlevelse thy name is Jodie. Bästa filmer: När lammen tystnar, The Accused, Flightplan och Sommersby.