Katastroffilmer

Jag har alltid älskat och älskar fortfarande katastroffilmer. Själva idén, att man gillar att se hur byggnader faller ihop, flygplan störtar och hur planeten går under, kan låta smått morbid. Dock kan det väl knappast vara värre än min fascination inför slasherfilmer såsom Terror på elm street serien och liknande. Det är lika bra att bara acceptera att man är något konstig.

Skämt åsido, det riktiga skälet till att jag gillar katastroffilmer är att de ofta är spännande och gripande på samma gång. Under 70-talet gjordes det en hel del filmer inom denna genren och många av dessa filmer såg jag när jag var barn. Det var klassiker som SoS Poseidon, Haveriplats Bermuda, Concorde, Skyskrapan brinner och Jordbävningen som tillhörde de stora favoriterna. Idag försöker man återuppliva genren igen i Hollywood. Dock känns det som man inte riktigt lyckas. Day after tomorrow var ganska cool, men mer fokus låg på effekter än själva karaktärsutvecklingen. Samma gäller remaken av The Poseidon adventure som kom ut för något år sedan. Filmen i sig var spännande men man lärde inte alls känna huvudkaraktärerna på ett bra sätt vilket gör att man bryr sig mindre om deras öden. De nya filmerna är alltså helt klart mer ytliga än de gamla, vilket är en stor brist.

Så, om ni som jag gillar katastroffilmer rekommenderar jag er att börja med att se några från sköna 70-talet. You will not be sorry!

There is only one Freddy Krueger

Till vänster: Me and Robert Englund aka the one and only Freddy Krueger - Best buddies:)

Efter att ha faktiskt sovit ut ordentligt för en gångs skull känner jag mig redo att skriva ett inlägg om ett ämne som engagerar mig mkt. Ända sedan barnsben har jag varit ett stort fan av Terror på Elm Street-serien. Filmerna som handlar om drömdemonen Freddy Krueger som mördar ungdomar på Elm Street i deras drömmar får fortfarande mitt lilla hjärta att slå lite snabbare hur bisarrt och makabert det än låter.

När Krueger levde var han en barnamördare som på grund av en teknialitet inte hamnade i fängelse när han åtalades för alla de mord han begått. Detta ledde till att föräldrarna till barnen på Elm Street tog lagen i egna händer och brände Freddy levande. På grund av detta hemsöker han nu de resterande barnen och dödar dem på de mest makabra vis. Sounds nice, huh? Feelgood film när den är som bäst;)

Terror på Elm Street serien är en av de mest innovativa skräckfilmerna som gjorts. Freddy är inte den typiske triste, tyste, zombieartade och långsamtgående mördaren som Michael Myers och Jason Voorhees i Halloween och Fredagen den 13-e filmerna. Här har vi för ovanlighetens skull en slasherkiller med personlighet, om än inte en så trevlig sådan. Hans specialitet är att dra lustiga one-liners medan han på makabra sätt mördar offer i deras drömmar. How can you not love that? Han är som en lekfarbror, en riktigt riktigt creepy och farlig sådan. Den sortens farbror du aldrig velat ha..

I och med att Freddy är en drömdemon kan han som nämnts innan manipulera folks drömmar. Han kan förvandlas till vad som helst och göra detta till ett mordredskap. I filmerna har man sett Freddy förvandlas till alltifrån tv-apparater till motorcyklar.

Freddy har en trevlig tendens att få det som ungdomarna gillar bäst till att bli det som till slut dödar dem. I tredje filmen i serien Dreamwarriors har vi en kille som har som hobby att tillverka marionettdockor. Därmed tycker Freddy det är en bra idé att förvandla sig till en jättepuppeteer och killen bli således hans personliga marionettdocka. Freddy låter skära upp stora skinnresmor från händer och fötter på det stackars offret. Den enorme Freddy tar sedan tag i dessa som om de vore marionettsnören och leder killen till sin död. Detta är ett exempel på en skrämmande och synnerligen grotesk scen ur denna slasherserie. En av de mest minnesvärda, därav att jag tar upp den.

Nu har jag då fått veta att det är planerat att göra en remake av Terror på Elm Street serien. Detta är skandal, in my mind. Why the hell mess with perfection?! WHY????? Originalfilmerna är ju inte ens särskilt gamla och skulle lätt kunna accepteras av ungdomspubliken idag. Det känns som Hollywood i dag har värsta fantasitorkan eftersom praktiskt taget 80% av det de gör är remakes av tidigare filmer. Robert Englund som spelade Freddy i de gamla filmerna ska lyckligtvis inte medverka i de nya. Han har väl lite mer stolhet än så. Samtidigt finns det bara en Freddy Krueger och det är Robert Englund. Även om den nye skådespelaren som ska ta sig an rollen (Jackie Earle Halye) ser lite ut som Englund och har ansiktsformen som passar för rollen så kan han aldrig, hur bra han än spelar, bli den karaktär som är så starkt förknippad med Englund. Detta är ju naturligtvis bara min åsikt.. Dock lär jag se remaken om jag känner mig själv rätt, men detta är endast för att se vad de har sabbat.

Skulle vara intressant att veta vad övriga Krueger fans tycker om remaken av Terror på Elm Street. So, what do ya say? Vad tycks om den nya Freddy?

Detta var dagens aggroinlägg.. Have a nice weekend! Cheers!

Tv-besatthet och Medium

Är man filmälskare tenderar man också ofta vara lite av en tvholic. Detta får man nog lov att säga stämmer väl in på mig som slaviskt följer diverse tv-serier, trots att jag vet att jag egentligen bör ägna mig åt andra saker of the utmost importance. Har försökt att skära ner på min besatthet inom detta område men det lite som när man försöker sluta äta godis det går ta mig f-n inte. Det är som ett sug som inte släpper. Men förut följde jag nog åtta serier och nu är jag väl nere på fem. So my diet is working a little bit. Man kan säga att jag tappat några kilo höhö... Vet inte dock om det så mkt är min förtjänst att jag ser mindre på dumburken dock.. Kan ju också bero på att en del favvisserier har slutat och andra är på uppehåll. Men, låt oss inte dwell on the details.

En av de här serierna som jag längtar efter att se varje vecka är Medium med Patricia Arquette och Jake Weber i huvudrollerna. Det är en thriller-serie som är lite lagom creepy men som ändå har glimten i ögat trots alla sina ganska groteska och blodiga inslag. Patricia Arquette spelar Allison Dubois, ett medium som arbetar för den lokale distriktsåklagaren som rådgivare vid viktiga fall. Hon lever ihop med sin make(Jake Weber) och deras tre barn. Mkt fokus i serien läggs faktiskt på hennes make som, på grund av alla Allisons drömmar om mordfall, aldrig får en blund under nätterna och därmed alltid är ganska trött och lättirriterad. Trots alla sömnlösa nätter på grund av sin fru så är han dock henne fullständigt hängiven. Det äkta parets interaktion är nästan minst lika rolig att följa som lösandet av de rysliga mordgåtorna. Barnens medverkan är också en höjdare, eftersom de också har ärvts sin mammas anlag. Detta i sin tur gör pappan ännu mer ängslig eftersom han då får ännu mer övernaturliga saker att handskas med.

Om ni inte följer detta lilla guldkorn till serie tycker jag definitivt ni ska göra det.. En intressant sak att notera är att Allison Dubois faktiskt existerar i verkligheten. Serien är baserad på hennes liv. Cool, ei? Hon arbetar också för en distriktsåklagaren i verkligheten, vilket får mig att tro att hon kanske inte är en komplett bluff. But, hey what do I know.

Skulle gärna se mer serier av detta slag för att tillfredställa mitt begär för all things supernatural and grotesque with a twist of comedy? Ngn som har ngn rekommendation?



Rock on!

Nya Bond Ir gamla Bond , det är frågan?

Så, tog mig en titt på den senaste bondfilmen Quantum of Solace. Hade hyfsat höga förväntningar efter att ha sett Casino Royale som jag tyckte var riktigt jäkla bra. Även om den senaste filmen inte riktigt höll samma klass som sin föregångare så gillade jag den. Den var lika snyggt gjord som Royale och Craig gjorde åter igen en grym rollinsats. Dock kändes denna filmen något rörigare än förra filmen. Sedan är det ju inte längre lika mkt Bondkänsla över Bond längre. Don`t get me wrong jag gillar Daniel Craig i rollen som Ian Flemings agent. Antagligen gör han också författarens karaktär mer rättvisa än tidigare skådespelare som spelat Bond. Dock har man under alla års plöjande igenom av Bondfilmer vant sig vid att 007 ska vara lite mer av ett charmtroll med komiska oneliners á la Roger Moore. Craigs Bond är många saker men charmtroll är inte ett av dem. Craig känns helt enkelt inte som den 007 man är van vid, utan han kunde snarare vara vilken hårdkokt agent som helst som figurerar i en actionfilm.

Detta är dock inte menat som någon negativ kritik emot de nya Bondfilmerna. Tvärtom jag gillar faktiskt att de är nyskapande på olika håll och kanter. Jag gillar förvånande nog den nya extremt karga, hårdkokta men samtidigt känslosamma och lätt depressiva Bond som nu tagit över. Jag säger faktiskt eftersom jag tidigare var extremt upprörd över beslutet att förändra filmserien och byta ut Pierce Brosnan som Bond. Jag var såpass barnslig med detta att jag nog omedvetet bojkottade filmen. Det var faktiskt först härom veckan som jag tog ändan ur vagnen och såg Casino Royale. Jag blev minst sagt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det bästa med den var chockerande nog också skildringen av Bond och hans äkta kärlekshistoria med den vackra och intelligenta Vesper, som spelas av den begåvade Eva Green. Det faktum att OO7:s chef M, som spelas av Dame Judi Dench också får mer utrymme än annars är också positivt. Hon är en stark kvinna som inte hamnar i säng med Bond. Kind of refreshing:)

Valet av Daniel Craig hade tidigare gjort mig rosenrasande eftersom jag tyckte varken han hade den elegans eller charm som 007 borde ha. Jag tyckte alla tjejer var urfjantiga som snackade om hur sexig han var i badshorts. Även om Bond bör vara fit osv så tyckte jag ändå att lite mer krav borde has på 007, den mest förnäma av brittiska fictionagenter. Även om Craig enligt mig inte är särdeles elegant eller charmig så har jag emellertid fått erkänna att han ger karaktären mer djup än vad den haft innan, vilket är intressant. Bond är numera mångfasetterad, vilket han inte direkt har varit tidigare. Jag gillar alltså de nya filmerna och den nya Bond även om jag naturligtvis alltid kommer vara en sucker för the one and only Roger Moore.

Sammanfattningsvis kan man säga såhär: Är man på humör för lite mer djup, komplex och råbarkad action så rekommenderar jag de två senare filmerna i serien á la Craig. Är du dock ute efter mer lättsam action med glimten i ögat rekommenderar jag de gamla traditionella rullarna.

Kvinnliga skådespelargenier

1. Meryl Streep: Alla hyllar alltid Meryl Streep. Hur tjatigt
det än är går det inte att förneka hennes storhet. Det finns ingen
typ av roll denna kvinna inte kan spela. She is "simply
the best". Bästa filmer: Sophies val, Mamma Mia,
Silkwood, Döden klär henne, Kramer vs Kramer and the
list goes on.

2. Nicole Kidman: Fick sin välförtjänta credit först
efter skilsmässan med Cruise. Sanningen är dock att
Kidman alltid varit en otrolig talang och det är
tragiskt att det tog så lång tid för världen att inse
detta. Bästa filmer: Lugnt vatten, tv-serie Bankok Hilton,
Åter till Could Mountain, Till varje pris, Tolken. The Others.

3. Sandra Bullock: Får aldrig tillräckligt med cred
för sina skådespelartalanger. Jag tycker dock att en kvinna
som kan charma oss om och om igen i romantiska komedier
förtjänar att hyllas. Dessutom har hon visat mångsidighet genom
grymma insatser inom action, thrillers och drama.
Bästa filmer: Medan du sov, Speed, Two weeks notice,
Miss Congeniality, The Net, Murder by Numbers, Juryn etc.

4. Renee Zellvegger: Initialt ogillade jag denna aktris, men efter att sett henne ta sig an Bridget Jones på ett briljant sätt kunde jag inte annat än erkänna hennes enorma talang. Är även grym på dramatiskaroller. Bästa filmer: Åter till Could Mountain, Bridget Jones dagbok, Cinderella Man.

5. Kate Winslet: En skådespelerska som också kan spela alla typer avroller. Även om jag inte alltid är ett fan av de filmer hon medverkar i så är hennes insatser alltid fantastiska.Bästa filmer: Finding Neverland, The Holiday, Titanic, Revolutionary Road.

6. Winona Ryder: På senare år har hon inte direkt imponerat, men detta beror troligtvis på de filmer hon medverkat i. När hon var som bäst var hon verkligen otrolig. Bästa filmer: Edward Scissorhands, Beetle Juice, Heathers, Dracula, Girl Interrupted, Häxjakten.

7. Michelle Pfeiffer: Önskar att man såg mer av denna briljanta skådespelerska. Är och förblir alltid den enda,sanna catwoman in my book. Bästa filmer: What lies beneath, Frankie & Johnny, Les Dangeruses liaisons, Häxorna i Eastwick, Batman återkomsten.

8. Glenn Close: Hennes insats i filmerna Les Dangeruses Liaisons och Fatal Attraction har lätt förtjänat henne en plats bland de bästa av de bästa.


9. Jodie Foster: En av de där skådespelerskorna som alltid ger allt och lite till. Inlevelse thy name is Jodie. Bästa filmer: När lammen tystnar, The Accused, Flightplan och Sommersby.

Manliga skådespelargenier

1. Daniel Day Lewis: Vill du se inlevelse och känsla så är
denne man rätt för uppgiften. Håller alltid mästarklass oavsett film.
Favofilmer med Lewis: Den siste mohikanen, Häxjakten och I faderns namn.


2. John Malkovich: Spelar huvudsakligen karaktärer
som slits mellan sin onda och goda sida. Ingen kan uppvisa ohämmad
vrede riktigt som Malkovich. Favofilmer med denne skådis:
Les Dangerueses Liaisons, Mary Reilly och I skottlinjen

3. Nicolas Cage: Skådis som fått ta lite väl mkt skit
för sina insatser på senare år. Den som följt Cage genom åren
vet dock att han är en äkta methodactor som kan gå hur långt
som helst för att göra sin roll rättvisa. Omdefinierade bilden av
en actionhjälte. Bästa rollinsatser: Wild at heart, The Rock,
Face off, Moonstruck, The weatherman and the list goes on.

4. Jim Carrey :Mannen, gummiansiktet och komedigenrens
mästare som dessutom givit namn åt mitt alias bara
måste inkluderas på denna lista. Ingen experimenterar och
överraskar som Jim Carrey. Har även visat att han bemästrar
dramagenren. Men för mig är hans insatser inom komedi
alltid det mest imponerande. Bästa filmer: Ace Ventura,
Liar liar, Batman forever, Eternal sunshine of a spotless
mind.

5. Marlon Brando: Det finns helt klart skäl till att mannen
blivit en filmlegend. En av de första som bemästrade methodacting.
Hans passion och inlevelse satte standarden för andra mästare som Al Pacino
och Robert de Niro. Bästa filmer: Storstadshamn, Linje Lusta,
Gudfadern.

6. Adrien Brody :Har inte sett så mycket av honom på sistone,
men han har visat i ett flertal filmer att han är hur grym som helst.
Fick en oerhört välförtjänt oscar för sin insats i Pianisten.
Bästa filmer: Pianisten, Love the hard way, The village.

7. Joaquin Phoenix :En jäkla tragedi om det stämmer
att han ska ge upp skådespelandet för en rapkarriär. Imponerar
alltid enormt i sina roller precis som brorsan River Phoenix alltid gjorde.
Bästa filmer: Gladiator, The village, Super 8.

8. Russel Crowe :Var i sitt esse för några år sedan.
Under denna period lyckades han cementera sin plats
som mästare inom skådespelaryrket. Bästa filmer: Gladiator,
A beautiful mind, LA Konfidentiellt, Cinderella Man.

9. Mickey Rourke: Innan han sabbade sin karriär
var han den mest lovande bland skådespelare. Var på god väg
att bli den nye Brando. Bästa filmer: A prayer for the dying, Johnny
Handsome.

Eagle Eye och Eden Lake

Efter en stressig dag springandes runt i diverse affärer behövdes det lite rest and relaxation. Det bästa sättet att koppla av ordentligt är då naturligtvis att hyra en film eller tre. Den första vi tog oss an när vi bänkade oss framför tv:n för en myskväll var actionrullen Eagle Eye med Shia Le Boeuf och Michelle Monaghan i huvudrollerna.

Eagle Eye handlar om Jerry, en ung kille som har gått emot sina föräldrars önskningar och hoppat av från Stanford. Han lever ett kringflackande liv och tar diverse ströjobb som knappt betalar hyran. När hans bror(enäggstvilling) dör i en bilolycka förändras Jerrys`s liv dramatiskt. Samma dag som begravningen hålls upptäcker Jerry att en enorm summa pengar har satts in på hans konto och att massa högteknologiska vapen och bombmaterial placerats i hans lägenhet. Efter dessa upptäckter blir Jerry uppringd av en kvinna som säger att han måste fly från lägenheten eftersom han snart kommer bli arresterad för terrorism. Vem är kvinnan? Vad vill hon och kan dessa händelser möjligtvis ha något att göra med hans döda bror? Detta är en skön actionrulle, fullspäckad med explosioner och något nyskapande biljakter. Jag ger den 4/5.

Nästa film att ta sig an denna trevliga kväll var den brittiska skräck-thrillern Eden Lake. (Det är för övrigt faktiskt jäkligt strategiskt att se skräck alldeles innan planerad läggdags. Detta kan nämligen göra att nattsömnen helt går om intet och på så sätt kan man ju vara vaken och blogga hela natten. Smart, ei?!)

Filmen handlar om ett par som åker på en romantisk resa till det vackra naturområdet Eden Lake. Men, som i de flesta filmer av den här typen blir resan naturligtvis inte riktigt så idyllisk som tänkt. Det unga parets romantiska tripp förvandlas snart till en mardröm när några ungdomar börjar trakassera dem och snor deras bil och telefon. När mannen konfronterar dem blir allt värre och med ungarna hack i häl tvingas paret fly för sina liv genom skogen.

Trots att filmens story är långtifrån originell lyckas den ändå gripa tag i dig riktigt ordentligt. Man lider verkligen med det stackars paret medan de kämpar för att överleva. Regissören gör ett smart drag när han låter åskådarna se jakten både ur de onda och de godas perspektiv. Detta ökar skräckfaktorn ytterligare.

Jag har sett a whole load of våldsamma filmer i min dag och antagligen är denna inte i närheten av det mest brutala jag sett. Men trots att jag är härdad som få, tyckte jag nog ändå att Eden Lake var tämligen gruesome. Det är speciellt en scen som involverar en kniv och en människas öppna mun som liksom har etsat sig fast på näthinnan. Vem vet, kanske börjar man bli känslig och mänsklig på gamla dar?! Could that be? Att det dessutom i filmen är ungdomar som har som sidohobby att tortera och döda gör på något sätt hela storyn ännu mer vämjelig och creepy. Efter att ha sett Eden Lake känner jag mig också minst sagt osugen på att tälta i skogen. Nu blir det istället skyddade lyxhotell i storstäder all the way framöver.

Efter många års tittande på filmer av denna typ har man tyvärr lyckats bli avskräckt från det mesta. Känns lagom kul att förvandlas till ett nervöst vrak. Efter filmer som Wrong turn, The Texas Chainsaw Massacre och Deliverance är jag exempelvis inte särskilt sugen på road-trip genom de södra delarna av USA pga rädsla för att stöta på inavlade hillbillies som vill ta död på stackars intet ont anade turister. Efter filmen Wolf creek känner jag inte heller någon direkt lust att åka på road-trip genom Australiens outback av rädsla för att stöta på någon jäkla seriemördare som trashar ens hyrda bil bara för att få nöjet att hacka upp en med sin stora Crocodile-Dundee kniv. Slutligen är jag lite smått nervös även för att lägga mig och sova eftersom då kan ju faktiskt ärrade Freddy Krueger med sina knivar till fingrar snitta upp mig i mina drömmar. Så, loppet är liksom kört. Jag är skadad for life. Jag ska härmed leva resten av mitt liv i en vadderad cell. Nah, jag skämtar bara. Så illa däran är det inte riktigt än. But I`m working on it, alright. Next slashermovie, please!

Cheers

Livsprojekt = gå igenom IMDB:s lista över de 250 bästa filmerna

Har tragiskt nog på sistone inte sett så fasansfullt mycket film som jag hade velat. Detta må jag säga är något deprimerande för att inte säga skandalöst, men believe you me när jag säger att jag ska skärpa mig. Jag och min pojkvän har faktiskt satt upp som mål att försöka se så många filmer som möjligt från IMDB:s lista över de 250 bästa filmerna som någonsin gjorts. Naturligtvis blir detta ett livsmål och inte något som vi räknar med att ha gjort klart innan månadens slut. Ett problem med listan är dock att den ständigt ändras i och med att nya filmer ständigt tillkommer. Detta innebär att vi får utgå från hur listan såg ut när vi kom på idén. Det lär också bli ett aber att få tag i alla filmerna, men i och med att detta som sagt är ett livsprojekt så har vi ju förhoppningsvis lite tid på oss:)

Såg faktiskt igår en av filmerna från listan. Det var Stanley Kubrick`s Barry Lyndon som vi tog oss an. Jag är väl medveten om att Barry Lyndon är en sådan film som man bara ska älska om man vill vara en äkta filmkännare och kulturnisse, men enligt min mening har filmen inget att göra på listan över tidernas bästa filmer. Långsammare film får man nämligen leta efter. Visst, I`ll admit, den hade sina poänger. Den var snyggt gjord så som kostymfilmer ofta är, den hade också ett närmast briljant soundtrack. Inget av detta ursäktar dock det faktum att man bara längtade efter att dravlet skulle ta slut en halvtimme in i filmen.

Filmen handlar om Redmond Barry, en ung, fattig man från Irland som mer än något annat vill bli en respekterad gentleman inom aristrokratin. För att nå sina drömmars mål måste han dock lura och bedra. Han gifter sig till slut med en kvinna av fin börd bara för hennes ställning och rikedoms skull. Efter att han väl ingått äktenskap struntar han dock i sin nya brud och är öppet otrogen mot henne, samtidigt som han spenderar alla hennes pengar.

Låter handlingsmässigt kanske ganska ok såhär långt, men tråkigt nog är intrigen inte såpass spännande att det är motiverat att låta den breda ut sig över hela tre timmar. Det är inte någon direkt actionpackad film á la Gladiator eller Braveheart vi snackar om. När det gäller episka äventyrsfilmer är tre timmar a freaking walk in the park, eftersom tiden då bara flyger iväg. När man ser Barry Lyndon flyger inte tiden direkt iväg. Däremot känns sekunder som timmar och timmar som år. Sedan att huvudkaraktären är fruktansvärt platt och trist gör ju inte direkt att jag bryr mig vad som händer honom och därmed går ju liksom hela poängen med filmen om intet, eftersom idén just är att vi ska följa Redmond Barrys olika eskapader.

Kubrick`s skapade huvudperson har helt enkelt inte någon dragningskraft. Mitt slutgiltliga betyg kan därför inte bli mer än 2/5. Detta är enligt min mening ett exempel på en jäkligt överskattad film. Definitivt inte ett av Kubrick`s främsta verk.

Och med denna hårda kritik av en av tidernas största filmklassiker I wish you all a very good night.

En storstilad entré in i bloggandets värld?

Välkomna till Carreyholics filmblogg!

Okej, så cirka ett sekel efter bloggandet blev värsta hajpade innegrejen around the world bestämmer sig även little old me för att haka på denna trend. Hey, better late than never, right?! Till skillnad från många andra bloggar där ute som skrivs av tjejer så kommer denna inte handla om mode eller kläder. Jag är nämligen inte direkt någon fashionguru så jag gör nog eventuella läsare en tjänst när jag avhåller mig från att diskutera och rådgiva inom dessa områden. Jag är däremot vad man skulle kunna säga lite av en självutnämnd film- och tvguru och när det gäller just detta område har jag desto mer tankar och idéer som jag gärna vill låta andra ta del av vare sig de vill eller inte. Min stora passion, det som jag pratar allra mest om i tid och otid och som driver familj, vänner och bekanta till vansinne, är just mitt filmintresse. Det kändes därför helt naturligt att jag skulle dela med mig av min besatthet på detta sätt. I denna blogg kommer jag därför diskutera allt möjligt som rör filmens värld. Ibland kommer även tv-shower diskuteras eftersom detta också är en smärre besatthet of mine. Vad som exakt tas upp inom film och tv kan variera kraftigt och kommer bero på vad jag helt enkelt känner mig upplagd för att skriva om.

Och tadadada - härmed avslutar jag mitt allra första blogginlägg. Inte så mkt filmsnack just denna gången, men just wait there will be:)

" I`ll be back!"